light speed, god speed, piano speed
With full relativistic effects, now including the headlight effect, the image quickly turns monotone. With objects near the edge of the screen darkened and the center brightly illuminated.
-
-
tappade pianon
I våras gav Tim Hecker ut den fantastiska Ravedeath, 1972 – ett album där harmoniska känslor steg ur massiv av kaos. Jag tyckte mycket om Ravedeath. Nästan mer än något annat Hecker-album. Där Ravedeath föddes ur ett instrumentell anarki och komplex kompositioner tycks dock även dragen av harmoni ha bitit sig fast. Idag kom första spåret från kommande Dropped Pianos, ett album av avskalade pianon och laddningar av ödslighet. Det är musiken som ekar kvar i ett tomrum. Instinktivt är det även ett välkommet appendix – eller kanske komplement eller en motpol – till Ravedeath och en skiva som lär understryka Heckers mångsidighet, hans skicklighet att blanda känslor och scenerier med det kompositionellt intrikata. Albumet släpps 10 oktober.
(ps. Jag vet att den här bloggen håller på att förvandlas till en halvtaskigt uppdaterad samling av streams. Jag ska försöka ändra på det. Jag måste bara rida ut stormen först. ds.)
[soundcloud url="http://soundcloud.com/kranky/tim-hecker-sketch-5"]
-
albarns förlorade slag
Ett välkänt krig ägde rum i Storbritannien i början av 90-talet. Historieböckerna refererar till kriget som britpopen och även ifall flera sidor var inblandade stod det mest omskrivna slaget mellan Oasis och Blur. Jag själv befann mig på Oasis sida. Mest på grund av påtryckningar från min bekantskapskrets. Och enligt historien gick nog Oasis segrande ur striden med ett både bredare och större genomslag. I smyg lyssnade jag egentligen på mest på Blur och tyckte att bröderna Gallagher aldrig skulle kunna skapa något lika fint som Damon Albarns The Universal.
Så här knappt 20 år efter kriget råder det dock inga som helst tvivel om vilken sida som står sig bäst. Medan Oasis slitits sönder av interna konflikter och ett successivt stagnerande låtarv har Blurs Graham Coxon och Damon Albarn utvecklats genom kvalitetsmässigt skiftande sido- och soloprojekt. I höst har Albarn dessutom ett intressant projekt i samarbete med Oxfam och DRC Music där han producerat musik från demokratiska republiken Kongo. För några veckor sedan kom det första resultatet. En samling låtar att gräva ner sig i, att strosa genom central park till. Låtar att ta semester till – vilket jag även gjort i några veckor nu (nog så). Och idag kom hela albumet. Det är lika genomarbetat som träffsäkert och markerar vikten av att gå vidare. Historieböckerna må skriva om Oasis som segrare i det britpopska kriget, Damon Albarn kommer att leva vidare som den slutgiltiga segraren i slaget om musikens värde och inneboende möjligheter.
-
att vilja förbättras
Valentino is the creative wellspring, the man whose intricate demands have to be satisfied. And he is not easily satisfied. One of the last designers whose couture was handmade — his assistants, one of his backers noted, never touched a sewing machine — he relies on his invisible artists, the seamstresses of northern Italy, for the anachronistic grace of his frocks. He designs the dresses; they make them. Antonietta de Angelis, the head seamstress of the house, has some of her boss’s imperious temperament. She knows that anything less than perfection is unacceptable, for a master who keeps wanting to improve on it. After designing a perfect white dress, a symphony of subtle movement, he ponders his creation and announces, ”But some sequins can’t hurt.”
-
strömmar i public service
I fredags skrev jag lite om Balam Acabs debutalbum Wander / Wonder på soundofmusic. Det är en fantastisk liten skiva som nu finns att streama från NPRs hemsida. Något som även får mig att undra om liknande initiativ ryms i den svenska public service-modellen? SVTs musiksatsning PSL nylanserades i helgen och kommer med sin digra lista av involverade namn antagligen rymma mängder av intressant musikbevakning. Jag hoppas dock även på album streams och previews. Allra bäst vore naturligtvis en blandning av relevanta musiknyheter, insiktsfulla artiklar och länkspam. Med lite tur kanske de hälsar på exempelvis Korallreven och låter oss smaka på den kommande skivan i någorlunda god tid? Consider this a request.
-
bryta hästar
[soundcloud url="http://api.soundcloud.com/playlists/605128" height="200"]
Vet inte om detta är bra än, men det är så swindien låter och mår 2011.
Jag vill egentligen bara skriva jättelångt om motorvägarna i Arcade Fires backdrop. Om smärtsamma resor med den man älskar, om att åldras med flärd och dansa in i döden. En annan dag… -
white man’s burden
Om några veckor åker jag till NYC och chillar i några dagar. Det kommer bli fab med turer till Jersey och häng i nolita. Tills dess lyssnar jag på Beyond Crenshaw från Blus kommande NoYork. Det är en ny riktning för storbolagshiphop där den gamla skolan blandas med funkiga beats, släpiga pianomelodier och låttitlar som refererar till Woody Allen-filmer.
Det är hiphop från en uppblandad kultur där gatan nödvändigtvis inte är musikens främsta motiv. Blu rappar om vänner, kärlek och en urban konsumtionstillvaro snarare än drive-bys och hustling på gathörnet. Det är en atmosfär hämtad från Manhattans blågrå tint. En atmosfär jag alltid trivs i och tycker om att återvända till. Det må vara en miljö som med tvivelaktiga politiska reformer rensats från brottslighet och fattigdom. Som omformats att passa min medelklassblick men det är samtidigt en monolit över kulturell raffinering och kreativitet bortom politisk laddning.
Beskyll mig gärna för att gå borgerlighetens ärenden när jag gillar min hiphop laddad med kärlek och musikaliska färdigheter snarare än guld och glänsande fälgar (jag gillar sånt också). Gud vet att jag bär på the white man’s burden men att min upskattning av kvalitet och god smak aldrig kan anklagas.
-
soft rock
If I actually had time to work on music right now I’d probably be making more stuff like this. I can’t think of any of the bands now but just the ’70s kind of soft rock.
-
allt är förlåtet
Jag har lyssnat mycket på Active Child det senaste året. Det var inte alltid kärlek. Med början i Pat Grossis debut-ep Curtis Lane inleddes ett känsloladdat om än skiftande förhållande i falsettsångens skira förtecken. Vi var inte på väg åt samma håll. Ibland blev det för mycket. Ibland ledsnade jag på dig och dina ansatser till emotionella laddningar. Jag förstod inte vad vi sysslade med. Det är förhoppningsvis bakom oss. Det känns så i alla fall.
I våras stod Grossis på en scen. Han sjöng dåligt och ansträngt, jag önskade att han hade autotunat eller nåt. Då kändes det som att allt det jag tyckte om med Curtis Lane var förlorat. Som att alla känslor var utbytta mot en halvt ärlig pos. Vi hade kunnat gå skiljda vägar då, om inte du tagit tag i mig en sista gång.
Nu när albumet You Are All I See släpps förstår vi ändå varandra. Vi delade några fantastiska sommarnätter med näckrosor och billigt vin. Det stärktes oss. Vi bråkade om manlighet och genus över skaldjursmiddagar. Det sänkte oss. Sen hörde jag debutalbumets titelspår och genom den angeliska harpan, de skimrande beatsen och en synth hittad någonstans i Vangelis lager av kasserade instrument var allt förlåtet. Kvar fanns bara nåt slags kärlek.
