i väntan på en dröm
Jag bodde på ett hotell på Lower East Side. Det var höst i New York och jag var på väg till mitt rum efter en drucken natt i området kring Chelsea. Desorienterad i tunnelbanenätet lyckades jag till slut hitta rätt och slå mig ner i en vagn på den orange f-linjen, omgiven av trötta och slitna medpassagerare i novembernatten. Bredvid mig satt en kvinna som knappt såg ut att ha fyllt trettio. Hon studerade intensivt ett antal stenciler som alla såg ut att innehålla olika listor. Nyfiken lutade jag mig i hennes riktning och upptäckte att de olika pappren fylldes av kolumner med olika ord. ”Hon pluggar”, tänkte jag och lät försiktigt min blick svepa över de olika glosorna. Efter någon minut kunde jag längre inte tygla min nyfikenhet och inledde trevande med att berätta för kvinnan om hur ”milieu” var mitt favoritord i det engelska språket. Hon log mot mig och förklarade på ett ytterst vänligt vis hur hon tyckte om ordet ”chariot”. Jag frågade varför hon underhöll sig med studera glosor denna sena timma och hann tänka något om korsord innan jag lade märke till att hennes blick blev mer allvarlig. Hon berättade om hur hon var tvungen att lära sig svåra ord för att sin tur kunna lära ut dem till sin sexårige son. Om hur tunnelbanan tog en timme från hennes arbete som servitör inne på Manhattan till hennes hem i södra Brooklyn och om hur hon visste att hon antagligen aldrig skulle ha råd att ge sin son den utbildning hon skulle vilja. ”Men jag har lovat mig själv att jag ska göra det lilla jag kan”, sade hon och visade med avundsvärd stolthet upp sin utgåva av Oxford English Dictionary.
Jag tänker ofta på den natten. Inte minst på hur den står i kontrast till min egen barndom och framförallt den bild av USA som jag hade då. En tid senare såg jag Davis Guggenheims dokumentär Waiting for Superman och min ungdoms uppfattning av den amerikanska skolan grumlades ytterligare. Idén om skolan som en möjligheternas plats där tuffa människor realiserade sig själva på sina egna villkor tycktes avlägsen för att inte säga just drömsk. Här skildrades istället ett låst system där elever fråntogs möjligheten till utveckling genom att tvingas gå i skolor med sämre utbildningsnivå. Barn och ungas framtid skrevs i sten när de i ung ålder motades in i den amerikanska modellens bisarra fördelning av skolplatser och chanserna till en stabil bildningsgrund minimerades. Det var motsatsen till den skola som syntes i 90-talets och min barn- och ungdoms tv-serier som Parker Lewis Can’t Loose där huvudkaraktären Parker gjorde allt för att skolgången skulle bli så behaglig och tillbakalutad som möjligt.
Så inleddes det första avsnittet av serien och satte därmed ribban för karaktärernas avslappnade inställning till vistelsen i skolmiljön. Det var en attityd jag helt kunde ställa mig bakom men samtidigt hade minst sagt begränsad bäring på min verklighet. För Parker och hans kompisar handlade skoldagen om att med minsta möjliga ansträngning klara av olika utmaningar, undkomma den furiösa rektorn Ms. Musso och ha en allmänt gemytlig tillvaro. Fokus för serien låg snarare på sociala relationer mellan vänner, flickor och fiender snarare än att skaffa sig en grundläggande utbildning för ett framtida drägligt liv. Skolan var kort sagt en arena för att visa upp sig, för att etablera sig i den sociala hierarkin eller bara tråna efter en ung Milla Jovovich. Det var därmed även en förkroppsligad skildring av den amerikanska drömmen där allt var möjligt, inte genom direkt hårt arbete, utan snarare genom att bete sig på rätt vis, omge sig med rätt människor och kanske framförallt att spela efter sina egna regler. Parker Lewis blev liksom min barndoms Ferries Bueller som klarade av allt genom att vara häftig – med den markanta skillnaden att där Bueller realiserade sina drömmar genom att skola så levde Lewis sitt livs fulla potential genom att vara i just skolan.
Att den amerikanska skolan var en plats på vilken ungdomar förverkligade sig själva blev än mer påtagligt i och med Beverly Hills 90210 – eller blott Beverly Hills som den hette på svensk tv. För om Parker Lewis Can’t Lose presenterade en sorgfri och spjuveraktig skildring av skolåren lades Beverly Hills på en mer dramatisk (jag önskar att jag kunde säga realistisk) nivå. Fokus låg även här på sociala relationer och framförallt möjligheten att framhäva sig själv. Syskonen Brenda och Brandon Walsh slungades från Minneapolis ”landsbygd” in i Beverly Hills ungdomliga societet på West Beverly High och framförallt Brenda såg direkt möjligheten att på denna nya flärdfulla plats bli ”somebody”. Skolan blev automatiskt den naturliga platsen för detta självförverkligande men istället för att presentera sociala hierarkier på ett underfundigt vis skildrade Beverly Hills istället grupptryck och identitetsproblem. Det var samtidigt ingen vanlig skolmiljö som framställdes utan snarare ett socialt vattenhål för världens coolaste människor – åtminstone sett utifrån en svensk 12-årings perspektiv –
beläget på 90-talets objektivt sett coolaste plats. Och det var främst därför man tittade, för att de amerikanska ungdomarna levde i en tillvaro man själv knappt kunde föreställa sig med sushiluncher, kläder som ännu inte nått medelsvensken och utseenden man på sin höjd kunde skåda i tidningar som OKEJ. Till och med skolans ”tönt”, karaktären , framstod som attraktivt utmärkande i och med sin roll som skolkorridorernas discjockey. Man, eller i alla fall jag, svalde drömmen med hull och hår och uppfattade allt som hade med USA att göra som spännande, häftigt och framförallt avundsvärt i förhållande till det egna mellanstadiets/högstadiets gråa uppehållsrum. Jag urskiljde då inte alls de kvasipolitiska undertonerna i att karaktären Andrea egentligen bodde utanför 90210-distriktet och därmed juridiskt sett inte hade rätt att gå på West Beverly High – något som för den med mer kritisk blick antagligen hintade om sprickor i den lockande fasaden. Men det amerikanska skolsystemets brister var aldrig en del av seriens kärna. Att det ens fanns samhälleliga problem kändes om inte otroligt så åtminstone avlägset och att Andrea såg West Beverly High som sin främsta möjlighet till en bra utbildning kändes minst sagt sekundärt.
I ljuset av Davis Guggenheims dokumentär Waiting for Superman känns min naivitet inskränkt, på gränsen till skamlig. Och om Beverly Hills i förbifarten luftade nackdelarna med ett amerikanskt skolsystem uppbyggt kring postnumrens begränsade utbildningsmöjligheter går Guggenheims dokumentär till botten med problematiken. Han undersöker och diskuterar hur skolsystemets områdesindelning medför konsekvenser för livet i och med att skolorna varierar kraftigt i kvalitet – där de värsta exemplen går under namnet ”dropout factories”. En bild tar form där möjligheterna till en berättigad utbildning till syvende och sist reduceras till ett lotteri i och med att eftertraktade skolor låter slumpen (i form av klassisk tombola) bestämma vilka som har rätt att skriva i in sig. Här finns ingen social arena, inga skollokalernas glitterati och framförallt är problemen i ett mer definitivt avseende livsavgörande. För barnen som porträtteras i Waiting for Superman har inga drömmar eller illusioner om självhävdelse. När de vill vara ”somebody” handlar det i första hand om att möjliggöra en dräglig framtid och att förverkliga sig själva som människor snarare än etablera sig i ett socialt system. Skolan är precis som för ungdomarna i Parker Lewis Can’t Lose eller Beverly Hills en plats där drömmar kan bli verklighet men ambitiösa unga människor som är underpriviligerade har onekligen andra drömmar än de med postnummer 90210.
”I want to have alot of choices. I want to be a nurse or a doctor and I want to be a veterinarian. Because I love animals and I would like to help someone in need. ”
Så uttrycker sig exempelvis tioåriga Daisy från Los Angeles och när Guggenheim frågar hur hon fått den idén replikerar hon självsäkert att hon läst om att hjälpa människor ”i böcker, på biblioteket”.
Och Waiting for Superman är egentligen toppen på isberget av kritiska granskningar av det amerikanska samhället – och i grunden även av den amerikanska drömmen – som strömmat till de senaste tio åren. Ju äldre jag blivit desto mer törnad har idén om USA som möjligheternas land blivit. Jag har urskiljt hur bilden skiftat genom serier som Boston Public och kanske framförallt The Wire. 
Framställningen av skolan var här betydligt mer problematisk och starkare förankrad i en idé om saklighet. I just The Wire var skolan lika mycket en grogrund för kriminalisering som bildningsplats eller social arena. Karaktären Randy Wagstaff var exempelvis en elev som nyttjade skoltiden till att bedriva affärer i form av osanktionerad godis- och hall pass-försäljning (intyg att man har rätt att lämna lektioner) – och då var Randy ändå förhållandevis from i jämförelse med sina jämnåriga knarklangarkompisar. Skolan var här en enda lång förberedelse för livet på gatan i form av att lära sig att inte ta någon skit, etabalera sitt namn och framstå som allmänt hänsynslös. De få som faktiskt var där för att skaffa sig en utbildning försvann i sorlet av knivslagsmål, bråk och dåliga hemförhållanden. The Wire må porträttera en så kallad ”dropout factory” men serien som helhet presenterade ändå en förändrad skildring av USA. Här fanns inget glamoröst, inga häftiga kläder eller avspänd inställning till livet. Allt var på allvar och den amerikanska drömmen på dekis framstod mer som en uppskruvad version av livet i min kriminella hemstad Borlänge. Förändringen i min uppfattning skedde egentligen successivt men den kulminerade onekligen med The Wire och bilden av USA som ett institutionellt i-land präglat av klasskillnader och fattigdom snarare än sorglös flärd.
Waiting for Superman presenterar en i sig ensidig bild. Problemen med skolan skylls i större utsträckning på undermåliga lärare och brist på vilja till förändringen snarare än dåliga ekonomiska förutsättningar eller geografiska skillnader i bildningsgrad. Men den ringar ändock in hur omvärldens syn på USA – eller kanske framförallt USAs syn på sig självt – har förändrats. Hur 90-talets eskapistiska framställningar kanske trots allt var en falsk spegelbild i kölvattnen på Reagan-eran och ett ”vunnet” kalla kriget där marknadsekonomin och amerikanska frihetsideal inte riktigt gick att ifrågasätta. Att jag, och antagligen många med mig, var lättköpta i Beverly Hills och Parker Lewis Can’t Lose illuminerade kamerafilter råder det lika lite tvivel om som att vi idag mer än gärna målar upp en svart bild av det amerikanska samhället. Att skolsystemet är en naturlig del av denna negativa bild är självklart och får sin grund inte bara i nyheter om skolmassakrer och dokumentärer som Waiting for Superman utan lika mycket i serier som The Wire och Boston Public.
I want to go to college and get an education. Because if I have kids I don’t want my kids to be in this environment. Like, I want my kids to have better than what I have.
Så säger femteklassaren Anthony i Waiting for Superman och tittar allvarligt in i kameran. Han gör oss därmed påminda om att den amerikanska drömmen lever och gror även i yngre generationer av amerikanska unga. Han påminner därtill om att det lika mycket är en dröm om en dräglig tillvaro, om att göra gott med sitt liv som att uppnå social status och vara ”somebody”. Anthony skulle mycket väl kunna vara son till kvinnan på tunnelbanan. Jag inbillar mig i alla fall att det är den sortens visioner hon hoppas ingjutna med sin ordlista från Oxford. Innan jag lämnar vagnen tar hon i alla fall min hand, tittar mig djupt i ögonen och säger ”god bless you”. Det rör djupt även i mitt ateistiska hjärta. Inte bara för att det utstrålar vänlighet och godhet utan lika mycket för att det markerar det goda i människor, det understryker hoppet om mänskligheten. Den amerikanska drömmen har bleknat i förhållande till min barn- och ungdom i grälla färger. Kvar finns dock fortfarande en fascination för den amerikanska själens tro på sig själv och viljestyrka att mot alla odds göra gott med sitt liv. För vissa är det att bli läkare eller veterinärer, för andra är det att lära ut ordlistan till sina barn i hopp om att det väcker viljan till utbildning.